Våga tala ut, våga visa vem du var

Jag tror att det började när jag gick i åttan. Jag minns inte riktigt men någonstans i den åldern var det. För mig handlade det inte riktigt om att gå ner i vikt. Jag har alltid varit smal så jag kände inget behov av att tappa kilon. Saken var den att jag blev väldigt sjuk, jag hade problem med magen och det var mycket olika matvaror jag inte tålde. Magen sa ifrån och jag kunde må väldigt illa på grund av detta. Jag missade mycket i skolan eftersom jag var tvungen att vara hemma då jag var sjuk. Gled ifrån några av mina vänner och sedan började folk tro att jag skolkade förstås. Nu är Jennifer "sjuk" igen. Vilket jag förstås var. Men sen blev jag less. Jag blev less på att vad jag än åt blev jag sjuk av det. Därför tänkte jag att det bästa var att inte äta någonting alls. Så gott det gick iallafall. I tanken kändes det som att all mat gjorde mig sjuk och då skulle jag bli frisk om jag åt så lite som möjligt. 
 
Så blev det. Jag gick inte till matsalen i skolan, vilket resulterade i att jag under en tid aldrig åt en ordentlig lunch fem dagar i veckan. På morgonen var jag för "trött" för att äta och till middagen gjorde jag det jag kunde för att inte äta för mycket. Jag åt förstås aldrig mellanmål eller liknande. Ingen onödig mat. Den gjorde mig sjuk. 
 
Jag blev tillslut inte ens hungrig. Jag vande bort känslan av hunger och ersatte den känslan med välmående. Jag ändrade tankesätt och det skrämmer mig hur lätt den onda tanken tog över och styrde min kropp. Det var inte jag. Det var något ont. Det onda tog över mig och det onda visade sig på fler sätt än bara detta.
 
Maten gjorde mig sjuk. Det var så jag tänkte. Men vad jag inte visste då var att jag bara blev sjukare och sjukare, psykiskt istället för fysiskt. Folk har kallat mig för anorexia-fall. Men jag har aldrig fått en diagnos på anorexia. Folk har sagt att jag är bulimiker. Men jag har aldrig fått en diagnos på det heller. Har jag haft anorexia eller bulimi? Jag vet inte, men jag skulle säga nej. Har jag däremot haft en ätstörning? Ja. Även om det inte var anorexia eller bulimi var detta en ätstörning som höll på att förstöra mig inifrån pannbenet. Det var psykiskt och det var okontrollerbart. 
 
Hur syntes detta? Syntes det alls? Visste folk? Visste jag? Hur länge varade det? Jag har ingen aning om något av det egentligen. Jag vet att jag som sextonåring vägde 39 kg. Mer vet jag inte. 
 
Det finns något som är väldigt viktigt och det är att aldrig ta för lätt på någon som kämpar mot en "liten" ätstörning. Bara för att folk inte är uppenbara fall betyder det inte att de mår mindre dåligt. Det är viktigt att vi tillsammans inte blundar för detta och att vi gör allt vi kan för att våga tala om detta öppet. För om det är något jag lärt mig så är det att man aldrig vågar prata om något som tynger en om det aldrig pratas om sådana problem. Om vi då tillsammans tar upp ämnen som kan vara tunga att prata om, tror jag att vi tillsammans kan hjälpa. Vi behöver prata om det och vi behöver lyssna på det. 
 
Jag mår fantastiskt bra idag. Av många anledningar. Men främst för att jag själv tog beslutet. Jag tog ett beslut om att må bra och det var det tuffaste beslutet att ta i dem tuffaste av tider men det har gjort mig herre på täppan känns det som!
 
Våga tala ut, våga visa vem du var. 
Jag ger er en utmaning, vågar ni? #vågavisavemduvar
 
 
Dagbok, Lycka och välbefinnande | #vågavisavemduvar #inspiration #jagtogbeslutet #våga | |
#1 - - Jemima:

åh vad du är bra! hejar på dig!

Upp