46kvm

Hemma hos oss. Det finns inget bättre än att hitta en ny pryl, från en släkting, loppis eller bara förrådet och finna en hedersplats åt den på en hylla, byrå eller liknande. Kan inte bärga mig tills vi flyttar till större så vi får fixa och dona med fler möjligheter. Det är ju bara för kul! 
 
Hem och hus | | Kommentera |

Kalas

Min allra finaste och duktiga sambo och fästman Felix fyllde i helgen 25 år och igår höll vi kalas. Som tur var lånade hans mormor och morfar ut sitt hus då vi bor så trångt. Tack för det! Och kalas blev det! Jag bakade i två dagar och det kom ungefär 20-25 gäster. Det är verkligen fint hur många nära och fina familjemedlemmar vi har. Det tänker man inte alltid på. Men att se folk komma, prata och kramas med varandra, det är så fint. Jag kan bli så rörd när två familjer får flätas ihop till en stor. Att min familj och Felix familj blir en stor på grund av att jag och Felix har bildat en egen liten familj. Att se generation efter generation. Åh det är så härligt. 
 
Festligheter | | Kommentera |

Graviditetshistorien del III

Nu tänkte jag ta vid där jag slutade sist och fram till dit vi är idag. Första delen hittar ni här och andra delen här. 

Bortsett från alla läkarbesök skötte sig graviditeten väldigt bra! Jag mådde bra (trots illamåendet) och bebisen mådde bra. Vilket egentligen var det enda som betydde något. 

Vi fick en kallelse till Akademiska i Uppsala och bokade därmed flyg och även en hotellnatt i Stockholmstad. Vi passade på att ta lite ledigt och mysa med god mat och shoppning när vi ändå skulle flyga ner. 

Besöket i Uppsala med Urolog, barnmoska och barnläkare kändes oerhört bra trots allt. De gjorde ultraljud på magen min och undersökte allting i minidetalj vilket vår läkare i Sunderbyn inte alls gjort på samma sätt. Han svepte mer över helheten med de i Uppsala zoomade och jämförde och mätte. De förklarade att det fortfarande fanns kvar njurvävnad (vilket vi inte fått höra något alls om) och att det var ett gott tecken för det kan betyda att njuren fortfarande fungerade. De zoomade in och förklarade tydligt vad de menade och visade oss så även vi såg denna njurvävnad och jämförde vänster och höger sida så vi såg tydligt. Njurbäckenets storlek hade minskat jäntemot barnets storlek. Urologen pratade om att njuren såg lite delad ut, att det fanns en möjlighet att njuren kunde vara en så kallad dubbelnjure vilket isåfall förklarade storleken på den. Urologen såg lättad ut och sa att detta inte var något vi borde oroa oss över. Därefter fick vi träffa barnläkaren som förklarade vad som skulle ske efter födseln. Hon sa att det skulle göras ett ultraljud på bebisen en vecka efter förlossningen för att se om njuren minskat i storlek eller ej. Och även att bebisen skulle få antibiotika i förebyggande syfte för att förhindra en njurbäckeninflammation. Hon sa att det mest troligt inte skulle krävas någon operation på honom men om detta skulle behövas brukar de vänta tills barnet är närmare ett år gammalt. De berättade även för oss att det inte skulle vara några problem för oss att föda i Sunderbyn, vilket kändes väldigt skönt.

Vi kände oss lugnare efter besöket i Uppsala och lite chockade att de gjorde undersökning så pass annorlunda än vår läkare uppe i norr. De verkade se en hel massa annat som han inte lagt märke till. 

Åter i norr och nästa undersökning på Sunderbyn några dagar efter hemkomst från Uppsala kände vi oss lagomt mätta på alla dessa svängar till sjukhuset. Vi var nu inne på cirka åttonde/nionde ultraljudet och tänkte att vi skulle höra med läkaren om det var nödvändigt att fortsätta komma in efter ett par veckor nu när slutdatum ändå började närma sig. Jag var i vecka 34 ungefär. Vi fick börja med att berätta allt de sagt i Uppsala eftersom han inte hunnit få höra av dem än och sedan startade han ännu ett ultraljud. Kollade än en gång tillväxten på barnet och njurbäckenets omkrets osv. Det hade ökat något sedan sist men såg ändå mindre ut än i början av graviditeten. Vi förklarade att Urologen hade zoomat in för att se hurvida det fanns kvar njurvävnad eller ej. Han svarade "Aa jo det kan man ju göra". Jag blev lite förskräckt över hur vilsen och ovetande han verkade. Han var trots allt ultraljudsspecialist. Det är konstigt att det ska vara en sådan skillnad på läkare i olika delar av Svergie med samma utbildning. Jag och Felix borde inte behöva berätta för honom hur han ska göra. Vi frågade om det var nödvändigt att göra något mer ultraljud nu eller om vi fick ta det lite lugnt och bara invänta förlossningen. Men läkaren ville ändå att vi skulle göra ett till ultraljud i vecka 39 iallafall. "Så är vi alla redo för förlossningen sen" menade han. 

Vecka 39 kom och den undersökningen såg precis likadan ut som tidigare. Barnet växte som han skulle och njuren var oförändrad. 

En dag efter beräknad födsel kom han äntligen. Vår älskade lilla son som var helt perfekt på alla sätt. Vår förlossningshistoria tar jag i ett annat inlägg senare men allt gick verkligen bra.

Dagen efter han kommit fick vi höra att vi skulle gå från BB till röntgen för en ultraljudsundersökning på lilla Bertil. Det vi egentligen skulle göra efter en vecka eftersom det inte skulle visa särskilt mycket innan systemet kommit igång ordentligt i hans lille kropp. Vi fick gå med honom genom hela sjukhuset bland alla möjliga människor, i rs-virustider. Vi tänkte att det vore sjävklart att gå via kulverten men nej, vi fick korsa mellan besökare och patienter med en nyfödd hela vägen till röntgen. Ingen vila här inte! Bertil var fruktansvärt missnöjd under röntgen, han kissade, bajsade och skrek så han nästan inte fick luft. Personen som gjorde ultraljudet sa inte ett ord, gjorde inte en min och tittade inte ens på oss. Felix försökte fråga om det syntes något men vi fick till svar att de skulle kolla först och berätta sen. När det var klart gick personen ut ur rummet och där blev vi kvar. Ovetande om vi skulle gå tillbaka till BB eller stanna och invänta något svar. Tillslut gick vi tillbaka till BB när ingen dök upp. Dagen efter vill jag minnas, fick vi veta att njurbäckenet såg något större ut än det var när han var i magen men mer kunde de inte avläsa av ultraljudet så vi skulle komma tillbaka en vecka senare iallafall. 

Idag är Bertil två månader gammal. Vi har gjort närmare tio ultraljud när han var i magen och tre ultraljud på honom efter födsel och en röntgen. Under röntgen fick han en kateter där de sprutade in kontrast för att se om det spreds tillbaka upp i njurarna via urinleden från blåsan och det verkade som det gjorde det men svaren från röntgen inväntar vi ännu. Det ska först skickas till vår barnläkare och sedan ner till Urologen och barnläkaren i Uppsala och sedan upp igen innan vi får svar. De har uteslutit att det kunde varit en dubbelnjure på vänster sida utan det verkade visa att njurbäckenet (som vi fått höra) är svullet eller snarare utvidgat. Bertil fortsätter äta antibiotika varje kväll sedan han föddes och hur länge han ska fortsätta med det har vi inte fått svar på heller. Hur läget är nu vet vi egentligen inte, vi vet inte om njuren funkar som den ska, vi vet inte om han kommer opereras eller inte, vi vet inte hur en sådan operation skulle gå till och vi vet inte vad "felet" egentligen beror på eller kommer utvecklas. Kommer det att gå till sig av sig självt eller kommer det att bli värre? Ja vi har i princip väldigt dålig koll och verkar inte få mycket till förklaring av läkare. MEN Bertil tycks må väldigt bra, allt funkar och han följer alla kurvor precis som han bör. Han har varit helt fantastiskt duktig på alla undersökningar. Han är världens finaste och gladaste pojke och vi är så lyckliga verkligen! Hur njurens utevckling blir får vi se, men just nu försöker jag fokusera på honom och alla hans utvecklingsfaser istället. Det är verkligen så kul att se honom växa. Jag kan inte annat än fortsätta hoppas och be om en frisk njure. Men under tiden är jag glad att allting går så himla bra trots allt. Felix har varit min klippa genom detta och är ännu. Han är verkligen guld.

Anledningen till varför jag valt att dela detta är för att jag har behövt skriva av mig, det är inget livshotande (tack och lov) men ändå något som tagit ganska hårt på mig. Det har varit jobbigt att veta att något är fel på vår lilla son. Jag har heller inte uttryckt mig så som jag kanske skulle gjort förut. Jag har brutit ihop kanske en gång annars har jag försökt hålla humöret uppe. Jag ville dela vår historia och kanske höra om någon Anna varit med om liknande och hur det gått/går för er? 
Tack för att du tog dig tid att läsa.
 
Barn- och mammaliv | | Kommentera |
Upp