Vår förlossning
Nu tänkte jag ta mig tid att skriva vår förlossningsberättelse. Förut innan jag själv var mamma kunde jag störa mig lite smått på förlossnings- och graviditetshistorier. Men nu tycker jag själv att det är oerhört intressant att höra hur andras förlossningar har varit. Det är så häftigt hur det är olika för i princip varenda person. Så här är min berättelse.
Bertil var beräknad till den 7e februari 2017. Jag hoppades att han skule anlända då, eller tidigare men senast den 8e med tanke på att min kära lillebror fyller år den 9/2 och min morbror fyller år den 10/2. Därför vore det kul för alla att få en egen dag. Men som alla vet kan man inte rå för datum så mycket. Bebisen kommer när bebisen är redo. Den beräknade dagen gick och ingenting hände, vi gick alltså över tiden. Men natten till den 8e började saker hända. Jag klev upp på natten i behov av att kissa (vilket var en vanlig händelse i slutet av graviditeten haha). Klockan var närmare 04.30. Jag gick och la mig efter toalettbesöket och så fort jag la mig i sängen kände jag hur något knäppte till inom mig, som att något sprack och sen rann det, eller snarare forsade. Jag flög upp ur sängen (vilket jag fortfarande funderar på hur det var möjligt eftersom det annars tog en stund för mig att kliva upp med tjockmagen) och ropade åt Felix - FELIX VATTNET! Han vaknade och utbrast något i stil med - VA? JA!
Vi klädde på oss och Felix ringde in till förlossningen och berättade läget medan jag trampade vatten haha. De bad oss ta det lugnt och äta frukost och sedan ta oss in till sjukhuset närmare sju-tiden. Okej, vi trodde det var mer bråttom men vi gjorde som de sa och åt vår frukost, minns faktiskt inte om någon av oss fick i oss någon mat. Tanken på att det kunde vara en bebis hos inom de närmsta timmarna var övergripande. Vid sextiden åkte vi.
Vi fick träffa en barnmorska som konstaterade att det var fostervattnet som gått och sedan kollade de kurvan hur bebis mådde och hur värkarna gick. Eftersom värkarna inte ännu startat sa de kort och gott att "Bebis mår bra så ni får komma tillbaka imorgon." Jag trodde hon skämtade. "Imorgon?" Hon svarade då "Ja, hade du tänkt föda barn idag?" Eh ja precis det jag hade tänkt. Vi åkte hem som de bad oss och kunde faktiskt sova en liten stund väl hemma. Sedan vaknade jag av vad jag trodde skulle ta död på mig. Värkarna startade och vi började klocka. Det tog en halvtimme så hade värkarnas mellanrum gått från ca tio minuter till ungefär tre minuter. Då åkte vi in igen. I bilen kom värkarna med två minuters mellanrum och låt mig här tillägga att vår nya bil var på verksaden lagomt till detta så Felix blåste på i 140km/h i vår gammla rackliga volvo.
Väl tillbaka på förlossningen hade värkarna ändrat karaktär och var än mer intensiva. Jag fick komma in i ett rum där en sköterska kollade att jag var öppen 2 cm. Hon erbjöd mig något som heter sterila kvaddlar vilket jag och Felix aldrig hade hört talas om. Jag hade sen innan sagt att jag inte vill ha något annat än lustgas. Men hon påade mycket om dessa kvaddlar och tillslut togs det ett beslut att de skulle prova ge mig detta både i nedre delen av magen och i ryggslutet. Det är alltså en vätska de sprutar in som ska lindra (inte ta bort) värkarna men det skulle svida lite i början sa hon. Jo tjena. Felix fick hålla fast mina armar så jag inte slog henne för det är bland det värsta jag varit med om. Det gjorde så fruktansvärt ont. De tog ett beslut att inte ge mig i ryggen också med tanke på mig reaktion och jag sa blankt nej. Det värsta var att smärtan från kvaddlar aldrig avtog som de sa att det skulle göra och detta lindrade inte heller värkarna. Kvaddlarna gavs kl. 12.15.
12.30 Togs jag in i ett badrum där de hade spolat upp vatten och släckt ner, det fanns ljus och saft att dricka. Detta brukar lindra för många och jag hade hört innan av folk som badat att det varit skönt. Men min badupplevelse var inte riktigt densamme. Värkarna var så intensiva att jag bara skrek, for runt som en val i det lilla badkaret och hängde över kanten nära att kräkas. Efter det icke så sköna badandet kollade sköterskan hur många centimeter jag var öppen, och hör och häpna - jag gick alltså från 2 cm till 9,5 cm på 1,5 timmar. Klockan var nu 14.00 och jag fick äntligen lustgas.
Tanken på att vår lilla Bertil (namnet var spikat sedan innan) snart var hos oss var så betryggande och fantastisk!
När jag började få lustgas kändes allt lite lättare, jag började bli mer och mer taggad på att få sätta igång och krysta. Nu kom personalen som skulle vara med oss under förlossningen. Vi fick nog den alldra bästa barnmorskan och undersköterskan jag kunnat tänka mig. Detta var jag rätt nervös inför, att få någon jag inte alls trivdes med, men däremot hade jag nog inte byrtt mig i den stunden, jag var ganska "borta". Men tack och lov ändå, jag hade verkligen tur att få så fina människor!
Värkarbetet fortsatte och allt gick som smort. Sedan kl. 16.45 började äntligen krystningsvärkarna och nu var det inte långt kvar. Det var mycket folk på förlossningen denna tid och barnmorskan och undersökterkan sprang emellan rummen titt som tätt så Felix fick faktiskt rycka in och vara stöd mot mina ben när det var dags att krysta. Stackaren som innan helst bara stod på sidan om mig och inte framför så att säga. Jag klandrar honom inte men han skötte sig verkligen exemplariskt! Han peppade mig massor och var verkligen ett bra stöd. Moraliskt och fysiskt haha. Det började närma sig nu och efter bara 49 minuter av krystningar var Bertil ute. 17.34 fick vi höra hans lilla skrik och han lades på mitt bröst med klarvakna ögon och jag har aldrig känt en större lättnad. Jag hade just fött vårt barn. Med endast lustgas precis som jag ville. Jag blev sydd med två stygn, varav ett bara var i förebyggande syfte. Jag brast alltså knappt något alls. Kroppen jobbade verkligen med mig och allt gick så himmelskt bra. Jag skulle kunna beskriva alla känslor och händelser i minsta detalj men då skulle jag aldrig bli klar.
När Bertil dock hade kommit ut blev det nästan mer jobbigt än innan. Nu skulle ju moderkakan ut. Detta hör man inte mycket om, det hade inte jag gjort iallafall. Jag vet att vissa haft lite problem med att få ut den, men jag tänkte ändå att de flesta inte märker när den "slinker" ut. Men för mig var det värre. Navelsträngen som nu hängde ut ur mig tog barnmorskan ett stadigt grepp om, och drog. Hon tryckte och masserade magen där jag kände att något rätt stort for omkring i en redan väldigt öm mage. Jag andades in lustgas utan pauser och blev rätt väck av detta men smärtan kvarstog ändå. På ett sätt var detta värre än att krysta ut ett barn. Under den här tiden låg Bertil inlindad i handukar och filtar i Felix famn i rummets ena hörn. Stackars Felix fick än en gång beskåda alldeles för mycket än vad man vill se. Efter ungefär 50 minuter av frustrerande smärta fick barnmorskan tillslut ut den hemska moderkakan. DÅ kom den slutgiltliga lättnaden. Jag tackar min kropp att den tillslut släppte taget av sig självt så jag slapp operation.
Att föda ett barn är det absolut bästa jag någonsin gjort. Det var det häftigaste, mest smärtsamma, finaste och mäktigaste jag någonsin upplevt. Jag har aldrig känt mig så stark. Att jag klarade av detta är jag så innerligt stolt över. Det är något helt fantastiskt och jag tänkte, inte ens en sekund efteråt, tanken som vissa känner nämligen "aldrig mer". Visserligen är det som sagt det absolut mest smärtsamma och jobbigaste jag någonsin gjort men jag skulle gladeligen göra det om igen med tanke på vad man får ut av det. Evig evig kärlek.
