Stunder att minnas

Efter helgen som varit kan jag inte annat än le. Varenda stund har haft något fint i sig och jag känner mig både rik och lycklig! Jag har fått vara med min familj, vara på kalas, fira min syster, vara barnvakt åt min systerson, fått en till helt ny systerson och tillochmed fått träffa honom när han var en dag gammal. Ja ni hör ju, hur fint som helst. Ny vecka nu och även om det kan vara svårt att bräcka helgen lär det iallafall bli en mysig vecka. Redan imorgon firar vi min gammelmormor som blir hela 85 år ung. Tänk att vi är fem generationer i min familj. Det är så enormt tacksamt. 
 
Jag behövde verkligen det här. Umgås med mina favoriter. Snart kommer även Felix hem, min fantastiska fästman. 
 
Tar in, andas och samlar mig. Tittar igen, ler lite och fortsätter. 
Vill be en tacksägelsebön för Noel, Bertil och Gabriel. Min och mina systrars fina små söner. De goa kusinerna som ska få växa upp tillsammans och busa varje dag. Det är värdefullt. 
 
Dagbok | | Kommentera |

Ett öppet inlägg

Jag la i för hög växel, glömde se mig om i korsningen. Missade farthindrena och kraschade till slut av ren dumdristighet. Inte boksatvaligt talat. Men bildligt kan man säga. 
 
Att vara hemma med Bertil är fantastiskt. Men det är även svårt att inte bidra särskilt mycket till vår ekonomi, att inte ha egna pengar och att inte jobba. Däremot vill jag ju inget annat än att vara hemma med min son, även Felix vill ju förstås att jag ska vara hemma. Eftersom jag "bara" var hemma med Bertil ville jag göra det så bra som möjligt. Undermedvetet. Jag tog hand om mitt barn om dagarna, samtidigt som jag gjorde allt övrigt. Diskade, tvättade, städade, plockade, fixade, möblerade om, vek om kläder, lagade mat, lagade barnmat. Satt sällan still och tänkte ständigt på vad jag glömt göra, vad som måste göras och vad jag skulle göra sedan. Jag ville lära Bertil allt, se honom men ändå hinna allt annat. Och helst lite till. Sov sällan mer än fem timmar per natt och vilade aldrig om dagarna utan passade på att fixa annat dem timmar Bertil sov middag. Instagram och facebook blev allt mer pressande. Jag kom in i en fas då det handlade mycket om att lägga ut, visa vad vi gjorde och ständigt söka någon form av bekräftelse jag tydligen behövde av folk jag knappt känner. Jag kände mig allt mer irriterad, lättretad och rent av arg. Kände att jag inte var samma person längre, inte samma flickvän och inte samma mamma. 
 
En natt krachade jag. Brast i gråt och förklarade för Felix hur jag kände. Jag var trött på att vara arg. Trött på att försöka så mycket. Trött på att försöka vara bästa mamman. Trött på att inte vila. Trött på allt jag blivit. Framförallt trött på sociala medier. 
 
Jag blir så ledsen när jag tänker på att det kan bli så en tid som denna. En tid då livet är i sin fulla prakt och vi är så himla lyckliga. Att det ändå ska komma in ondska som stör ens ro. Att den lilla rösten som jag inte hört sedan jag var 15/16/17 år gammal, än en gång viskar åt mig "Du duger inte" och "Bättre kan du". 
 
Jag grät och hulkade, jag pratade med Felix. Jag såg på Bertil som sov, jag kände ånger och jag kände förändring. Jag sa förlåt. Jag raderade Instagram, även Facebook. Jag torkade tårarna och jag somnade om. 
 
Det har gått ett par veckor nu och det är ganska svårt att växla ner. Jag försöker och det går bättre och bättre. Jag försöker ta det lugnt, inte göra för mycket. Försöker komma till ro med att det är okej om det står ett odiskat glas på vardagsrumsbordet, det är okej med några strumpor på golvet. Man behöver inte sopa eller dammsuga så fort någonting hamnar på golvet och man behöver inte tvätta varje dag. Allt behöver inte ske på en gång. Jag lär mig och jag återhämtar mig i min egna takt. Felix är fantastisk. Han hjälper till, mer än jag ens visste att han kunde. 
 
Jag är hemma med Bertil och det är inte så "bara". Det är ett heltidsjobb och mycket därtill. Helt borträknat ens dagliga sysslor. 
Kom ihåg det ni som är föräldralediga och stressar genom vardagen. Ta det lugnt och ta vara på tiden. 
 
Det är så v i k t i g t. 
Upp