Pjollrig
För ett år sedan vaggade jag fram, höggravid och förväntansfull på det nya livet som snart skulle ta fart. Jag hade cirka tre veckor kvar innan beräknad födsel av vår lille son. Föräldraskapet skrämde mig inte, jag var inte orolig för hur vi skulle klara av det. Jag kände mig trygg och lugn inför alla berg och dalar vi skulle möta.
Snart är det ett år sedan vi blev föräldrar jag och min Felix. Under det här året har jag lärt mig mer än jag någonsin gjort känns det som. Om mig själv, om min son, om min sambo och om livet sig självt. Jag stannar ofta upp, reflekterar, ser på Bertil och tänker kort och gott "wow". Vi har skapat ett liv, en fantastisk pojke som växer och blir en underbar person. Vi har kämpat och fajtats med oklarheter, sömnbrist, stök och oro. Vi har fallit och rest oss ch vi har ständigt klappat varandra på axeln och givit den andre hjälp när det brustit. Föräldraskapet är som alla föräldrar säger - det mest fantastiska och den svåraste uppgiften någonsin.
Men vi växer tillsammans i vår relation. Vi blir starkare och allt mer säkra. Bertil blir äldre och vi börjar få perspektiv på allt vi hittills varit med om.
Snart har det gått ett år sedan dagen med smärta som inte går att förklara, vatten som aldrig slutade forsa ur mitt underliv och miraklet som tillslut infann sig i min svettiga armar och blodiga kropp. Min son. Ett år gammal.
Sentimentaliteten är nära, så nära att det är allt jag känner ibland. Som dessa stunder då han sussar kudden och jag saknar honom fast han snart härjar runt hela lägenheten igen. Jag älskar att vara mamma. Jag älskar att göra det här tillsammans med Felix. Jag längtar innerligt efter allt som komma skall.
Snubblar fram bland leksaker och blir gråtmild över enkelheten.
Tack Gud för min familj.
