Ett öppet inlägg

Jag la i för hög växel, glömde se mig om i korsningen. Missade farthindrena och kraschade till slut av ren dumdristighet. Inte boksatvaligt talat. Men bildligt kan man säga. 
 
Att vara hemma med Bertil är fantastiskt. Men det är även svårt att inte bidra särskilt mycket till vår ekonomi, att inte ha egna pengar och att inte jobba. Däremot vill jag ju inget annat än att vara hemma med min son, även Felix vill ju förstås att jag ska vara hemma. Eftersom jag "bara" var hemma med Bertil ville jag göra det så bra som möjligt. Undermedvetet. Jag tog hand om mitt barn om dagarna, samtidigt som jag gjorde allt övrigt. Diskade, tvättade, städade, plockade, fixade, möblerade om, vek om kläder, lagade mat, lagade barnmat. Satt sällan still och tänkte ständigt på vad jag glömt göra, vad som måste göras och vad jag skulle göra sedan. Jag ville lära Bertil allt, se honom men ändå hinna allt annat. Och helst lite till. Sov sällan mer än fem timmar per natt och vilade aldrig om dagarna utan passade på att fixa annat dem timmar Bertil sov middag. Instagram och facebook blev allt mer pressande. Jag kom in i en fas då det handlade mycket om att lägga ut, visa vad vi gjorde och ständigt söka någon form av bekräftelse jag tydligen behövde av folk jag knappt känner. Jag kände mig allt mer irriterad, lättretad och rent av arg. Kände att jag inte var samma person längre, inte samma flickvän och inte samma mamma. 
 
En natt krachade jag. Brast i gråt och förklarade för Felix hur jag kände. Jag var trött på att vara arg. Trött på att försöka så mycket. Trött på att försöka vara bästa mamman. Trött på att inte vila. Trött på allt jag blivit. Framförallt trött på sociala medier. 
 
Jag blir så ledsen när jag tänker på att det kan bli så en tid som denna. En tid då livet är i sin fulla prakt och vi är så himla lyckliga. Att det ändå ska komma in ondska som stör ens ro. Att den lilla rösten som jag inte hört sedan jag var 15/16/17 år gammal, än en gång viskar åt mig "Du duger inte" och "Bättre kan du". 
 
Jag grät och hulkade, jag pratade med Felix. Jag såg på Bertil som sov, jag kände ånger och jag kände förändring. Jag sa förlåt. Jag raderade Instagram, även Facebook. Jag torkade tårarna och jag somnade om. 
 
Det har gått ett par veckor nu och det är ganska svårt att växla ner. Jag försöker och det går bättre och bättre. Jag försöker ta det lugnt, inte göra för mycket. Försöker komma till ro med att det är okej om det står ett odiskat glas på vardagsrumsbordet, det är okej med några strumpor på golvet. Man behöver inte sopa eller dammsuga så fort någonting hamnar på golvet och man behöver inte tvätta varje dag. Allt behöver inte ske på en gång. Jag lär mig och jag återhämtar mig i min egna takt. Felix är fantastisk. Han hjälper till, mer än jag ens visste att han kunde. 
 
Jag är hemma med Bertil och det är inte så "bara". Det är ett heltidsjobb och mycket därtill. Helt borträknat ens dagliga sysslor. 
Kom ihåg det ni som är föräldralediga och stressar genom vardagen. Ta det lugnt och ta vara på tiden. 
 
Det är så v i k t i g t. 

Mitt nya fokus

Jag kommer åter med lite texter och bilder på den här sidan nu framöver. Men jag har funderat mycket kring det. Jag känner att det inte ger särskilt mycket att dela dagens sysslor i bild och sedan skriva en liten meningslös tanke. Det finns många bloggar redan som är fyllda av det och jag känner att det kan vara svårt att skilja sig från den mängden. Jag vill ändå ha ett syfte. Och där har jag varit in på många tänkbara spår. En blogg inriktad på tips/trix, pyssel och sömnad? I dagsläget är det inte aktuellt även om tanken lockar, med tanke på att jag inte har sytt någonting sedan innan Bertil kom. Jag har även spekulerat kring matlagning, bakning och främst barnmat. Men det är nog något som får skymta fram lite då och då istället för att det ska vara ett genomgående tema. Det som är enklast och mest aktuellt är ju förstås vardagslivet. Men, vad är då vardagslivet? Det som ofta framkommer i sociala medier angånde vardagen är, enligt mig, en minimal bråkdel av vad vardagen egentligen är. För det som vi egnetligen gör om dagarna, det vi egentligen tänker på och det som faktiskt tynger oss och det som egentligen gör oss innerligt glada, alla de sakerna delar vi inte på just sociala medier eftersom vi inte vill blotta oss på det sättet för vem som helst. Men dem gånger vi känner oss tyngda, usla och udda är det just igenkänningsfaktorn som kan få oss att må så himla bra igen. Vi släpper ner axlarna, suckar lätt och smilar lite: "Jag är alltså inte ensam om detta." Därav tycker jag att det ibland är väldigt viktigt att våga blotta sig och visa alla sidor som man inte annars ser när man lägger upp bilder på instagram till exempel. Jag tror inte heller att det är lika läskigt idag att "öppna upp sig" på sociala medier som för några år sedan med tanke på att idag är just sociala medier ett stort centrum i dagens samhälle. Jag tror att det var mer obekant och främmande förut. Vem som helst kunde ta del av det vi skrev, det kändes väldigt utlämnande. Och det är det fortfarande. Det är utlämnande och vem som helst kan se och läsa om dig, men jag tror att det gör många väldigt gott att se fler sidor av oss människor på sociala medier. Än en gång, igenkänningsfaktorn. 
   Jag vill kunna dela med mig att den jag faktiskt är. Om mina tankar och framför allt känslor som jag kan drunkna i. Hur jag gör för att simma upp till ytan igen och få luft. Om föräldraskapet, striden mellan att känna sig som den starkaste, mest uppfinningsrika och coolaste mamman i världen och sedan den mest usla, stressade och minsta mamman någonsin. Att komma till insikt med att det är samma för alla. Jag vill kunna dela med mig om något som jag nästan aldrig nämner numer, som är bland det största och absolut viktigaste i mitt liv. Det som är grunden för allt och som alla borde kunna prata om utan att det ska finnas fördomar, misstankar eller osäkerhet. Nämligen min tro på Gud. Jag vill lyfta det för att jag har en önskan om att alltid kunna lyfta det och nämna det med stolthet i rösten. Jag har ett brinnande intresse som jag heller inte brukar ta upp då det alltid ger mig en prestationsångest, det är att skriva. Drömmen och målet om romanen. Om alla gamla dokument som ligger och samlar damm som jag faktiskt tror att det finns något bra i. Jag vill våga visa upp det och kunna prata om min prestationsångest, kunna handskas med det och framför allt utvecklas genom att öva. Sedan vill jag prata om sådant man aldrig pratar om, misslyckande. Jag vill kunna vara öppen med känslor, kunna dela och få delat till mig om alla känslor som vi någon gång ramlar över. Jag tror att det är enormt viktigt att vara lite blottad ibland. För det som gör att vi känner oss nakna i själen är också det som gör oss äkta. Anledningen till varför jag nu kommit fram till det här upplägget är för att jag är less. Jag är less på fasaden, på att allt ska vara fint, städat, lugn och skönt, duktigt, normalt och lyckligt. Jag har inte orken längre att försöka vara något jag inte är. Jag är så långt från allt vad perfekt är och jag är trött på kritikern som har tagit den största platsen på senaste vad gäller sociala medier och livet i sig. Jag vill komma tillbaka till det som är äkta, det som är jag och allt vad vardagen faktiskt är. Hoppas det kan vara någon som hakar på detta eller vill höra vad jag har att lyfta. 
 
 
Dagbok, Lycka och välbefinnande | | Kommentera |

Planering och goda besked av läkare

Det är en sådna fin tid nu. Sommaren kom till oss här i Norrbotten med bravur. Varma temperaturer varenda dag och sol på blå himmel. Vad mer kan man önska sig i dagsläget efter den sega våren? Vi njuter varenda dag. Inte nog med det så väntar sommarens äventyr alldels om hörnet. Norge, dop och flytt. Sedan en massa festligheter med familj och vänner däremellan. 
 
Jag fick även tag på vår barnläkare haromdagen också. Vi har velat fråga henne om en hel del jag och Felix som vi känner har varit väldigt otydligt nu under alla undersökningar vi gjort på Bertils lilla njure. Efter det samtalet kändes allt så mycket lugnare. Vi väntar nu bara svar från urologen från Uppsala akademiska och sen kan vi nog pusta ut lite. Min älskade lilla pojk, måtte du slippa antibiotikat snart. Men allt för att du ska få må bra. Vilket kan gör, han mår så innerligt bra och är så fantastiskt glad åt allt vi visar honom. Det värmer så fint att se hur han ter sig till vår närmaste familj och hur han utvecklas mer och mer varje dag som går. 
 
Snart vankas det som sagt dop. Vi valde att bara bjuda familj och inte vänner eftersom vår familj är så pass stor. Det hade inte gått att bjuda våra vänner också. Men senare när det i framtiden vankas bröllop, då ni! Men åter till dopet. Vi har lite mer än en månad kvar tills det är dags och jag känner att jag snart måste börja slå slag i saken och planera. Lämna gärna en kommentar om ni har tips eller tankar kring dop och hur ni gjorde. Det vi har bestämt är att det blir fikabuffé efteråt. Inte mat utan kaffe och fika duger gott och väl! Jag ska sno ihop lite dekorationer också och få tag på någon gammal vän som kan plinka lite musik sen är vi hemma. 
 
Dagarna nu är lite i väntans tider, Felix jobbar tre dagar till sedan går han på långledigt och vi ska njuta hela sommaren. 
 
Hoppas sommaren behandlar er väl. Ta hand om varandra.
Dagbok, Lycka och välbefinnande | | Kommentera |
Upp