Graviditetshistorien del II
Här kommer nu en fortsatt berättelse om vår graviditet och de hinder vi fick hoppa över. Här finner du första delen.
Efter undersökningen när vi kort och koncist nekade att ens överväga en abort fick vi ganska snabbt en ny tid för en ny undersökning. Detta skulle ske med jämna mellanrum under graviditeten nu och tätare om något skulle se väldigt galet ut. I övrigt var allt som det skulle. Magen växte och vår lilla bebis började sparka och dunsa allt mer intensivt i magen. Trots att han ibland nästan sparkade av mina revben var detta en så lugnande och befriande känsla. Det var ett bevis på att han trots allt mådde bra.
Vi kom åter till specialmödravården på Sunderby sjukhus och den här gången var det tack och lov bara läkaren i rummet. Han undersökte magen med ultraljud än en gång och såg att bebisens vänstra njurbäcken ännu var väldigt utvidgat och "svullet". Han kunde inte uttala sig om hur vida denna njure skulle fungera eller inte. Inte heller om vi måste göra något åt det när bebis hade kommit ut och inte heller om detta var en vanlig företeelse eller inte. Vi fick helt enkelt inte veta mer än att njurbäckenet fortfarande var "kraftigt utvidgat". Självklart blir man som första-gångs-föräldrar inte lugnare av att inte få någon information alls.
Dessa ultraljud fortsatte månad efter månad. Ibland en gång i månaden, ibland två. Njurbäckenet ökade i storlek och blev mer och mer svullet gentemot bebisen tillväxt. Men trots allt så såg alla mina värden bra ut under hela tidens gång och allt annat med bebisen såg helt okej ut! Bristen på informstion fortsatte och läkaren verkade inte ha särskilt bra koll på läget. Under graviditetens gång höll han kontakt med urologläkaren på akademiska i Uppsala eftersom de där hade betydligt bättre koll än de på Sunderbyn. Jag och Felix började här överväga att föda i Uppsala hellre än i Sunderbyn. Just för att OM det skulle bli något akut när bebisen föddes kändes det bättre att vara på plats i Uppsala än att behöva flyga ner med en nyfödd akut direkt efter en förlossningen. Vi fick höra att beroende på hur njurbäckenet fortsatte växa eller minska och beroende på hur barnet växte, kunde det leda till att de skulle vara tvugna att starta mig och ta ut barnet och därmed göra ingreppet på bebisen när bebis är ute istället för i min mage. Det var inte en ultimat tanke att bli igångsatt men trots det lät det mer skämmande att göra ett ingrepp på bebisens njure medan han var i min mage. Hur det ens är möjligt förstår jag fortfarande inte. Men än så länge visade inget på att det var något som behövdes göra. Vad detta ingrepp skulle vara eller varför det skulle behövas fick vi aldrig någon klar bild av. Detta var vad vi fick höra av läkaren och han verkade inte kunna förklara bättre än så. Vi var härmed rätt ovetande om vi skulle vara beredda på att bebisen skulle komma i december eller i februari som han var beräknad till.
När jag kom in i vecka 32 ungefär skickade läkaren en remiss till Akademiska i Uppsala. Vi fick sedan en kallelse och fick kort därefter flyga ner till Stockholm och ta oss till Uppsala för en ny undersökning där. Men besöket på Sunderbyn just innan resan nedåt gjorde mig så oerhört lättad. I bilen påväg dit bad jag en kort liten bön, "Jesus hela vår son, hjälp honom och läk hans sår. Tack för att du är med oss i detta och välsigna honom." Efter det kände jag ett lugn i kroppen jag inte känt tidigare och jag sa till Felix att "Jag tror det kommer gå bra idag."
Väl i undersökningsrummet och när läkaren startade ännu ett ultraljud såg både jag, Felix och läkaren direkt att det som tidigare sett ut som ett gigantiskt stort svart hål i magen var nu betydligt mycket mindre. Märkbart för även oss! Läkaren uttryckte sig att det verkade lite konstigt men bra och han tog mått och bilder och konstaterade att det minskat med flera minimeter i omkrets. Tack Gud! Trots detta skulle vi ändå flyga ner till Uppsala av säkerhetsskäl. Detta kändes ganska skönt eftersom vi visste att vi skulle få veta mer där av de som kunde.
Läs fortsättning i kommande inlägg om vad vi fick höra på Akademiska fram till hit där vi är idag.
