Fröken Jennifer

Årets första tid har bjudit på mycker förkylning. Det som är synd angånede förkylning i vår familj  är att det ofta tar väldigt hårt på oss alla tre på olika sätt. För Bertil rör det sig om förkylningsastma som för många andra barn och som tur är går det över för många när de kommer upp i ålder. Vi hoppas på det här hemma också. 

För några veckor sedan åkte vi till vårdcentralen och ville ha någonting som kunde lindra. Kurera. Han fick utskrivet en kortisonkur som han skulel inhalera i tre veckor. Men redan efter två veckor blev det så mycket värre igen och i torsdagseftermiddag blev det så pass illa så jag och Bertils farmor åkte in med honom till akuten. Väl där fick vi bli inskrivna på Barnavdelningen och han fick inhalera var tredje timme. (Detta var inte heller första gången vi blev inlagda pågrundav andningssvårigheter.) Timmarna gick, både jag och Felix sov över trots att de egentligen bara vill ha en förälder där, men vi fick stanna båda två och det var väldigt härligt. Dagen efter var det tyvärr inte bra nog för att vi skulle få åka hem så ännu en natt blev vi över. Isolerade. Men däremot kunde vi ta en vagn och promenera fritt utanför avdelningen och det var tur det, annars hade vi blivit galna. Vi åt god lunch i resturangen, shoppade på apoteket och gick även och kikade på det hyffsat nya patienthotellet. 

 

Att inhalera är nog något som få barn är tillfreds med. Bertil är inte en av dem. Han gallskriker, blir helt röd, blöt i svett och sparkar och viftar för sitt liv. Ibland krävdes det att vi var tre stycken som höll honom. Men, sånt är ju faktiskt ingen fara, man märker att han bara är arg och inte ledsen då inga tårar kommer. Bara stark vrede haha. Från en sådan liten liten kropp. 

 

Tillslut fick vi utskrivet en ny kur kortison, en starkare än den vi fått från vårdcentralen. Den skulle vi fortsätta med när vi kommit hem och efter ronden därefter fick vi äntligen bege oss hemåt efter två dygn. 

 

Eftersom att Bertil faktiskt varit pigg under vistelsen, kunnat leka, köra med bilar, äta mycket mat, sovit bättre än någonsin och träffat mycket folk och att jag och Felix fått vara tillsammans utan en masssa måsten såsom laga mat, diska, tvätta, utan att bara ha tid till varandra och Bertil - gav faktiskt mycket. Vi hade det ändå mysigt i vår lilla 80cm säng och var tvingade att krama skiten ur varandra. Hemma är det lätt att hamna på varsin kant på vår 180cm säng. Så för den saken skull är jag ändå glad att vi fick vara tillsammans och ändå må ganska bra. 

 

Vi fortsätter kurera oss här hemma och Bertil är pigg och glad trots några utbrott när det är dags att medicinera. Men kanske att han vänjer sig någon gång. Lever i hoppfullhet angående den tanken. 

 

Sveriges sjukvård är ibland väldigt väldigt bra.