Falla och resa sig igen

Jag inser att allt som jag har fått vara med om, gott som ont, har varit på grund av att jag skulle lära mig hur pass stark jag är. Folk har skjutit men jag har stått kvar. Jag har skjutit själv, vinglat till, ibland fallit också men snabbt rest mig upp, skrapat bort smutsen fån knäna och fortsatt gå. Ibland har jag måstat sätta plåster över såren och ibland har jag fått ta till lite mer för att lägga om såren. Bildligt talat. Men trots detta har det kommit något gott ur varenda lilla händelse. Det kan ta tid att inse vad det positiva i en mörk situation är men ibland är den mitt framför näsan. Men om det är något jag har lärt mig så är det att den alltid finns där. Den goda anledningen. Något som också har gjort att det känns som om jag kan klara av vadsomhelst är att jag tagit hand om mig själv. Visserligen har min mamma varit där titt som tätt men trots det är det jag som plåstrat om mig själv. Jag har tagit beslut, ibland rätt och ibland väldigt fel. Men det är jag själv som får ta itu med konsekvenserna efteråt. Och det har jag gjort också. Jag har fått lära mig vad jag är byggd av genom att se det brista. Jag har fått gå ensam och ibland har jag gått vilse. Men nu, nu ser jag vägen som yellow brick road. Det är som om buskaget som skymt och alla stenar som legat ivägen nu är borta. Molnen på himlen har dragit sig bort och vägen som nu är framför mig ligger klar, öppen med stora fält på sidorna, solen liggen högt på himlen, allt är klart. Jag ser klart. Jag möter människor och ser vilka jag bör gå föbi, vilka jag ska gå med en stund och sedan säga adjö till och vilka jag tar i armkrok och tar med mig. Men vandrar det gör jag själv. På egna ben. Ingen behöver bära och ingen behöver plåstra om ifall jag ramlar. Det gör jag själv. Jag tror att det är den största styrkan av alla, att kunna ta hand om sig själv. I grunden. Sen ligger allting framför en. 
Dagbok | |
Upp