En förebild

Jag fick enormt fin respons angående mitt förra inlägg. Det kändes väldigt bra att fler tycker att det är viktigt. 
 
Måndag morgon och jag är faktiskt utvilad. En sällsynt förekommelse numera faktiskt. Lätt hänt när bebis är inne i en vaken-på-natten-period. I eftermiddag ska vi försöka oss på babysång och sedan ska Bertil få vara hos farmor. Vilket är enormt välbehövligt då lägenheten just nu ser ut som, ursäkta, ett pisshål. Äntligen tid att städa!
 
Nog om det. Jag kom tidigare över ett inlägg på instagram. Från en kännigendis så att säga, nämligen tv4-profilen Soraya Lavasani. Det var väldigt fint för hon delade en artikel hon själv blivit intervjuad i. Rubriken för artikeln lydde "Soraya: Tog lång tid att bli glad för graviditeten." Detta handlade alltså om att hennes mamma just hade dött och hon kände depression och svårt att känna glädje över beskedet att hon skulle bli mamma. Texten hon skrev under bilden på sin instagram löd väldigt fint: "Jag har gjort valet att vara öppen och personlig när jag intervjuas. Ibland kan det kännas väldigt utelämnanade när mina ord väl är på pränt. Men jag vill inte vis upp en polerad yta och senast idag fick jag ett meddelande från en tjej som också förlorat sin mamma och som kände igen sig i mina känslor. Så jag tänker fortsätta vara öppen när någon frågar." 
  Så. Himla. Sant. Det är verkligen precis detta jag talar om, att våga vara öppen för det gör både dig själv gott att slippa hålla upp en fasad och även andra som kan relatera till dina känslor och tankar. Att slippa känna sig ensam helt enkelt. Soraya är stark. Modig. Det är någon att se upp till tycker jag. In på hennes instagram och kika. @sorayalavasani 
 
Nu ska vi promera ut och njuta av hösten innan snön kommer. Jag och Bertil som älskar att vara ute. Det är något jag verkligen vill ha som fokus under hans uppväxt. Att passa på att vara utomhus så ofta som möjligt. Det oss människor väldigt gott. På med höstkläderna!
 
 
Dagbok, Inspiration | | Kommentera |

Mitt nya fokus

Jag kommer åter med lite texter och bilder på den här sidan nu framöver. Men jag har funderat mycket kring det. Jag känner att det inte ger särskilt mycket att dela dagens sysslor i bild och sedan skriva en liten meningslös tanke. Det finns många bloggar redan som är fyllda av det och jag känner att det kan vara svårt att skilja sig från den mängden. Jag vill ändå ha ett syfte. Och där har jag varit in på många tänkbara spår. En blogg inriktad på tips/trix, pyssel och sömnad? I dagsläget är det inte aktuellt även om tanken lockar, med tanke på att jag inte har sytt någonting sedan innan Bertil kom. Jag har även spekulerat kring matlagning, bakning och främst barnmat. Men det är nog något som får skymta fram lite då och då istället för att det ska vara ett genomgående tema. Det som är enklast och mest aktuellt är ju förstås vardagslivet. Men, vad är då vardagslivet? Det som ofta framkommer i sociala medier angånde vardagen är, enligt mig, en minimal bråkdel av vad vardagen egentligen är. För det som vi egnetligen gör om dagarna, det vi egentligen tänker på och det som faktiskt tynger oss och det som egentligen gör oss innerligt glada, alla de sakerna delar vi inte på just sociala medier eftersom vi inte vill blotta oss på det sättet för vem som helst. Men dem gånger vi känner oss tyngda, usla och udda är det just igenkänningsfaktorn som kan få oss att må så himla bra igen. Vi släpper ner axlarna, suckar lätt och smilar lite: "Jag är alltså inte ensam om detta." Därav tycker jag att det ibland är väldigt viktigt att våga blotta sig och visa alla sidor som man inte annars ser när man lägger upp bilder på instagram till exempel. Jag tror inte heller att det är lika läskigt idag att "öppna upp sig" på sociala medier som för några år sedan med tanke på att idag är just sociala medier ett stort centrum i dagens samhälle. Jag tror att det var mer obekant och främmande förut. Vem som helst kunde ta del av det vi skrev, det kändes väldigt utlämnande. Och det är det fortfarande. Det är utlämnande och vem som helst kan se och läsa om dig, men jag tror att det gör många väldigt gott att se fler sidor av oss människor på sociala medier. Än en gång, igenkänningsfaktorn. 
   Jag vill kunna dela med mig att den jag faktiskt är. Om mina tankar och framför allt känslor som jag kan drunkna i. Hur jag gör för att simma upp till ytan igen och få luft. Om föräldraskapet, striden mellan att känna sig som den starkaste, mest uppfinningsrika och coolaste mamman i världen och sedan den mest usla, stressade och minsta mamman någonsin. Att komma till insikt med att det är samma för alla. Jag vill kunna dela med mig om något som jag nästan aldrig nämner numer, som är bland det största och absolut viktigaste i mitt liv. Det som är grunden för allt och som alla borde kunna prata om utan att det ska finnas fördomar, misstankar eller osäkerhet. Nämligen min tro på Gud. Jag vill lyfta det för att jag har en önskan om att alltid kunna lyfta det och nämna det med stolthet i rösten. Jag har ett brinnande intresse som jag heller inte brukar ta upp då det alltid ger mig en prestationsångest, det är att skriva. Drömmen och målet om romanen. Om alla gamla dokument som ligger och samlar damm som jag faktiskt tror att det finns något bra i. Jag vill våga visa upp det och kunna prata om min prestationsångest, kunna handskas med det och framför allt utvecklas genom att öva. Sedan vill jag prata om sådant man aldrig pratar om, misslyckande. Jag vill kunna vara öppen med känslor, kunna dela och få delat till mig om alla känslor som vi någon gång ramlar över. Jag tror att det är enormt viktigt att vara lite blottad ibland. För det som gör att vi känner oss nakna i själen är också det som gör oss äkta. Anledningen till varför jag nu kommit fram till det här upplägget är för att jag är less. Jag är less på fasaden, på att allt ska vara fint, städat, lugn och skönt, duktigt, normalt och lyckligt. Jag har inte orken längre att försöka vara något jag inte är. Jag är så långt från allt vad perfekt är och jag är trött på kritikern som har tagit den största platsen på senaste vad gäller sociala medier och livet i sig. Jag vill komma tillbaka till det som är äkta, det som är jag och allt vad vardagen faktiskt är. Hoppas det kan vara någon som hakar på detta eller vill höra vad jag har att lyfta. 
 
 
Dagbok, Lycka och välbefinnande | | Kommentera |
Upp