Fröken Jennifer

Jag intalar andra som tvekar att allting löser sig. Jag säger till de som längtar att allt sker inom sin tid. Jag säger till de som ångrar att det aldrig är försent. 

 

Om något händer mig rycker jag på axlarna efter den smärre chocken lagt sig och säger "Jaja, det blir bra såhär." Övertygad och med huvudet högt. Eller?

 

Det är så himla enkelt att peppa andra, att ge andra hopp och säga att allt kommer att lösa sig, att allt sker inom sin tid och att det aldrig är försent. Jag tror på det jag säger när jag säger det. Men hur mycket säger jag egentligen till mig själv? Hur mycket pepp ger jag mig själv? Jag brukar tro att jag inte behöver den eftersom jag är väldigt säker. Men vad är det jag är säker på? Är jag verkligen säker på något alls eller är allt bara en diffus inbillning, längtan eller dröm? Kommer det jag hoppats på ens att ske? "Om du verkligen vill så kommer det ske" - är vad jag skulle säga om någon annan frågade. Men när det kommer till mig själv, hur mycket tror jag egentligen och hur mycket är ren och skär inbillning? Är jag så självsäker som jag tror eller är det bara något spel jag spelar?

 

Att vara stark är att visa sig svag säger dem. Men det har jag aldrig känt, jag känner alltid hur svagheten präglar mig om den visas. Samtidigt som jag hyllar de som vågar visa. Jag måste förbättra mig. 

 

Jag kan bara hoppas, hoppas att det blir bra. Bättre, fint.