Fröken Jennifer

"Vad gör du nu efter skolan?" Den eviga frågan för en nybliven student nu när hösten kommit till stan. 

"Åh, jag jobbar i butik, inte mer än så." Det är mitt standard svar har jag märkt. Inget märkvärdigt. 

"Ska du läsa vidare sen?" Följdfråga, alltid följdfråga. 

"Nja, jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag vill göra ännu." Lögn. 

 

Jag vet vad jag vill göra. Jag jobbar inte bara i butik. 
Jag skriver. Jag kommer mig aldrig för att säga det om någon frågar för jag tvivlar på mig själv. Om jag skulle säga till någon "Jag skriver på min debutbok" när de frågar vad jag gör nuförtiden, skulle jag direkt känna tvivel. Känna svaghet. Varför vet jag inte. Människan är väl en blygsam varelse. Jag tror att det har att göra med att jag är rädd för ännu en följdfråga. "Vad handlar den om då?" Ja vad handlar den om. Jag vet, men hur berättar jag det i ord för någon annan? Det är ju precis därför jag skriver, för att det är mitt sätt att kommunisera och nå ut. Jag skriver för att text är mitt språk. Visserligen kan jag prata, ibland alldeles för mycket. Men så snart det hamnar på djupet blir jag tyst. 

 

Jag skriver en bok, en bok som jag haft i hjärtat under en lång tid. Ibland skenar jag iväg, börjar på en helt annan historia, sparar den och går sedan tillbaka till den första. Jag har för mycket att säga. För bred fantasi. Alldeles för många känslor och ett skrivar-flow som är utan gränser. 

 

När någon frågar vad jag gör vill jag svara "Ni kommer snart att få se." 
Det kan dröja ett år eller fem år. Sådant vet man inte, men jag vet att historien jag har i huvudet kommer jag snart att ha i handen. Då får ni se. 

 

Framför mig nu ligger två olika deadlines för olika delar. Vilka behöver bara jag veta. Men snart, snart är jag i rullning och då blir det svårt att stoppa mig.