Graviditetshistorien del I

Jag tänkte dela historien om vår graviditet. Vilka hinder vi mött på vägen och hur vi har hanterat det hela. 

Till att börja med så var det en planerad graviditet. Vi började längta efter en liten bebis tillsammans och i slutet på Maj förra året fick vi det positiva beskedet - vi skulle bli föräldrar. Det tog inte länge innan vi berättade för våra familjer och vänner. Även om många väljer att vänta tills graviditeten är "säkrad" efter vecka 12, så kände vi att vi hellre delar med oss av den goda nyheten och om skulle något hända, hade vi ändå velat dela det också med de vi håller kära. 

Tiden gick och illamåendet tog över. Det fick bli en vanesak att kräkas då och då innan jag kunde göra något annat. Det är egentligen en ganska hemsk sak att vänja sig vid, men jag var bara glad att kroppen "fungerade" och reagerade normalt på graviditeten. Vi kom fram till vecka 12 och barnmorskan sa att illamåendet säkert snart skulle avta. Vi kom fram till vecka 20 och barnmorskan försäkrade mig om att illamåendet skulle gå över närsomhelst. Vi kom fram till vecka 27 och kräkningarna började äntligen avta. Men trots det är det idag (vecka 39) inte helt över. Det kommer och går lite då och då. 

Åter till början. Vi bokade in oss på första ultraljudet den 12e september förra året. Vi var oerhört spända på ett positivt sätt. Vi tänkte ta reda på könet om de kunde se det och vi åkte dit med goda förväntningar. 

En ung barnmorska gjorde vårt ultraljud och förklarade tydligt innan vad hon skulle kolla efter, hur hon kan se vissa saker och även att vi inte skulle oroa oss om hon blev tyst eller rynkade pannan lite då det ibland kan vara svårt att avläsa de allra vanligaste beroende på magen och hur barnet ligger. Allt verkade se bra ut och vi andades ut lite. Hon såg att det var en pojke som låg i magen min och att han verkade frisk. TIlls hon sedan började rynka pannan, blev tyst och tittade noga på skärmen länge. Jag försökte göra som hon sa och inte oroa mig men sedan sa hon att hon såg något som hon ville att någon annan skulle titta på också. Hon hämtade ännu en barnmorska som var lite äldre och säkert hade gjort detta under en längre tid. Hon tittade på skärmen och hmm:ade lite för sig själv. Mitt hjärta började slå fortare och Felix tog min hand, han blev vid detta säkert också lite nervös. Barnmorskorna pratade lite med varandra och sa sedan att allt som är svart på skärmen är vätskefyllt och vi såg då vad det var de kollade på, nämligen något som såg ut som ett stort svart hål i magen på vår lilla bebis. De spekulerade på om det kunde vara en cysta. Det låg precis vid vänstra njuren och de gissade på en cysta (vilket de sa flera gånger att det inte behöver vara något farligt) men att de ändå ville boka in oss på en ny tid och den gången med en specialistläkare för ultraljud. 

Två veckor senare var vi där igen och jag var då inne i vecka 22. Vi mötte upp denna specialistläkare och gick till rummet där ultraljudet skulle göras. Där fanns även barnmorskan som var med vid första ultraljudet, en läkarstudent och ännu en man som jobbade som undersköterska vill jag minnas. Lite väl mycket folk tyckte jag. Jag var nog orolig som det var. Läkaren startade ultraljudet och mumlade något när han kollade runt på barnet och på det svarta "hålet" i magen. Han sa snabbt att han inte tyckte att verkade vara en cysta. Sedan fortsatte han titta och vara mest tyst. Sa vid något tillfälle "Mhm" och sedan även "Jaha, oj" och även "okeej". Allt han sa var med en väldigt skeptisk och nedlåtande ton. Inget positivt "Okej!" utan mer lågmält. 

    Han berättade sedan att njuren eller rättare sagt njurbäckenet var kraftigt vidgat, svullet tydde han på. Vad detta innebar fick vi aldrig veta. Om det skadade barnet eller om det var ofarligt. Det han istället berättade och la fokus på var vad orsaken till detta kunde vara. Han sa att det kan bero på att barnet hade ett kromosomfel, vilket det egentligen inte borde vara då jag är så pass ung och att inget annat på barnet tydde på det. Har barnet ett kromosomfel brukar det kunna synas antingen på storleken på näsbenet, nackskinnet, hjärnan eller hjärtat. Men allt det var "normalt" på barnet. Han sa att det ändå skulle kunna vara ett kromosomfel och att jag och Felix i sådant fall fick diskutera tillsammans angående abort eller inte. Då brast det för mig och jag bara grät, mycket men tyst där mitt bland alla dessa främmande människor som stirrade på mig och mina blottade känslor. Felix höll min hand hårt och såg lika chockad ut som jag kände mig. Abort? På grund av ett barn med eventuellt kromosomfel? Vad sa han just?! Läkaren sa sedan att eftersom jag redan var i vecka 22 skulle detta behöva ske direkt ungefär så snart vi fått godkännade från socialstyrelsen. Varför? Jo för att efter vecka 18 får man endast göra abort med godkännande från socialstyrelsen och vecka 22 räknas som den sista veckan det är lagligt att göra en abort eftersom socialstyrelsen inte får godkänna en abort om det finns möjlighet för barnet att överleva efter aborten. Vilket vi alla har hört historier om att det ändå sker. Detta får mig illamående då jag tycker att det är helt befängt att gränsen för abort är så sen som vecka 22. Det är ALLDELES för SENT.  För oss var abort aldrig något alternativ. Vi längtade efter vårt barn oavsett kromosomfel eller inte. 

    Vid detta nu var jag mest arg, jag grät för att han var så okänslig och bara mal på om denna abort som vi aldrig skulle göra. Att jag isåfall skulle behöva föda ut vårt lilla lilla barn (som jag visste eventuellt kunde överleva eller värre faktiskt dö) eftersom jag var så långt gången. Han sa att man kan göra ett fostervattenstest som eventuellt kan visa om barnet har ett kromosomfel eller ej. Felix frågade om detta var ett säkert ingrepp och hur det skulle ske isåfall. Läkaren sa då att nej det kan orsaka missfall. (Jag blev då ännu argare att han inte sa det på en gång.) Vid fostervattentest tar de alltså en nål och sticker i magen på mig och tar tester av vattnet. Detta kan då medföra läckage eller inre blödningar som kan orsaka missfall. 

    Jag grät och Felix höll min hand, tystnaderna var långa och läkaren fortsatte prata om dessa test och aborter och jag hörde inte längre vad han sa. Jag hade helt stängt av och ville mest krypa ut ur rummet och åka hem. Ena mannen i rummet gav mig en näsduk och barnmorskan såg medlidande på mig. Har nog aldrig känt mig så liten. Tillslut avslutade han det hela och frågade innan vi gick ut om vi ville fundera en stund nu (dvs angående abort eller inte.) Han tänkte alltså ge oss några minuter att fundera på cirka det största beslutet någonsin. Men vi sa bestämt att nej, vi åker hem. Läkaren sa att han skulle ringa oss morgonen därpå. (Vi fick alltså några timmar på oss istället..) Efter detta minns jag knappt resan hem från sjukhuset. Jag var rätt bortkopplad från verkligehten och kunde inte riktigt ta in vad vi hade hört. Vilket bemötande vi hade fått och hur iskall och okänlig denna läkare varit mot oss. Vi som väntar vårt första barn. 

Morgonen därpå kl. 8 ringde läkaren och Felix svarade kort att nej, vi kommer inte göra varken fostervattenstest eller abort. Detta utan att vi ens diskuterat saken. För oss fanns det ingenting att diskutera. Vi visste att vårt barn skulle födas efter en fullgången graviditet oavsett. 

Fortsättningen skriver jag ner i ett nytt inlägg då jag inser att det blir väldigt långt annars. Efter detta var vi inbokade på ett nytt ultraljud hos samma läkare några veckor senare för att följa upp och förhoppningsvis få veta mer om detta vidgade njurbäcken.

 
 
Barn- och mammaliv | |
#1 - - Wilma:

Asså FY att läkaren var så kall och okänslig. ABORT för att ungen har ett kromosomfel, så himla hemskt, det är ju ett barn, ett vackert litet barn som fortfarande kan må bra och ha ett lyckligt liv!
Härligt att allt går bra med lille Bertil o att han är en frisk fin bebis nu

Upp