Fröken Jennifer

Jag har funderat mycket kring det här ämnet den senaste tiden. Inte så konstigt med tanke på att jag är inne i en helt ny era i livet. För exakt 3 månader och 17 dagar sen blev jag mamma. Det har väckt många nya sidor hos mig. Det är en välsignelse som inte går att beskriva. Tacksamheten från dag 1 har varit större än jag någonsin kunnat ana. Att få se Bertil utvecklas och växa, att få se honom le och att få se honom i Felix famn, det är så kärleksfullt. Bertil har sedan första början behandlat oss oförskämt väl. Han är lugn och fin och har sällan några större utbrott. Givetvis kan han som alla barn skrika ordentligt men det är aldrig för en längre tid och han kan alltid avbryta och le en stund. Han är glad och sover som en ängel för det mesta. Jag brukar säga att vi nog är de mest utvilade småbarnföräldrar som finns. Vi har även fått höra att vi inte vet hur det är att ha småbarn. Provocerande? Ja kanske, men det är så vi har det och vi får helt enkelt njuta av det och tacka så gott. Däremot om Bertil hade varit på tvären, skrikit för jämnan och sällan visat ett leende hade vi självklart älskat honom fullständigt lika mycket som vi gör nu. Det spelar ju givetvis ingen som helst roll. 

 

Men åter till det jag har tankar kring. Det är som sagt en välsignelse att få bli mamma. Men också något som väckt en irritation hos mig. Jag har enligt mig själv vuxit innerligt som person eftersom jag nu ska ta hand om en annan liten person. Men jag har också märkt av en dålig sida hos mig själv. Som jag tror att många andra mammor också brottas lite med. Kraven. Jag kommer på mig själv alldeles för ofta att jag försöker hålla upp någon form av fasad. Att kraven på att jag ska uppfostra och sköta mitt barn på rätt sätt till punkt och pricka tar över. När jag är bland folk vill jag att han ska vara "skötsam" för annars kanske folk tror att jag inte klarar av vad som krävs för att vara mamma. Det kan bero mycket på att jag är ung. Att det kanske är för tidigt för mig. Att jag inte vet vad jag håller på med. Men helt ärligt, om man blir mamma för första gången, oavsett ålder, så är man nybörjare. Det finns inget facit och det finns ingen guide för hur just ditt barn fungerar. Tack och lov för det. En vän till mig frågade mig en gång "Hur vet du vad du ska göra med honom nu när han är ute ur magen?" Ja, ibland känns det som att jag inte vet vad jag håller på med. Men samtidigt får man en insikt när man bli mamma. Man bara vet. Du lär dig ditt barns signaler och du lär dig vad som tröstar eller roar just ditt barn. Men även fast jag känner mig säker på mig sak, nästintill för jämnan, brottas jag ändå med att försöka vara så perfekt mamma som möjligt när jag vistas bland folk. Det värsta av allt är att det tillochmed ofta handlar om min familj. Jag känner en press även då att prestera. Hur sjukt det än låter. Prestera i vad? Mamma-os? Tack och lov att det inte är någon tävling. Jag hade ju inte hamnat på prispallen om man säger så. Men det spelar mig ingen roll. För jag känner mitt barn och jag vet vad han behöver. Så länge jag ö s e r kärlek över honom blir allt bra. Det är ett litet motto jag försöker hålla på. Jag kan inte göra mer än så. Jag är ingen expert på barn. 

 

Det finns mammor som går in i väggen av att vara föräldralediga. Något som vissa absolut inte kan förstå. "Men du jobbar ju inte, hur kan du bli utbränd?" Men jag kan verkligen förstå. Det är en press, och om man har ett barn som kräver konstant närhet, som kanske har kolik eller som bara är svår att trösta, det tar på krafterna mer än vissa yrken kan jag lova. Om man då är som jag, dålig på att be om hjälp, då kan det bli riktigt tufft. Men försök. Våga be om hjälp. Hör av dig till en familjemedlem eller en vän och fråga om de kan vara barnvakt ett par timmar. Du behöver inte ha en anledning, det kan vara så enkelt som att man behöver vara lite ensam. Behöver få vara på "sin egna kropp" en stund. Du är inget misslyckande för det. Jag vågar som sagt sällan be om hjälp. Jag kan känna att jag måste bevisa att jag klarar det här. Vilket jag egentligen vet att jag gör, oavsett om jag får en hjälpande hand ibland. 

 

Det jag också kan tycka är synd är att vi i smahället idag jämför oss med varandra k o n s t a n t. Det är vi alla medvetna om. Som kollegor, som vänner eller som mammor emellan. Men det som gör mig genuint ledsen är att vi jämför våra barn. Inte ens från den ålder då det var vanligast förut, den ålder då det handlar om skola och idrott utan från himla födseln. Från dag ett ska vi jämföra vem som har mest hår, vem som skrattar först, vem som växer fortast, vem som lär som vända sig från rygg till magen snabbast, vem som lär sig gå först och vem som först säger mamma. Detta kan få mig att börja gråta. Har vi verkligen hamnat här? Kan vi inte låta det vara nog hemskt att vi jämför oss med varandra. Kan vi inte lämna det där om vi så måste, låta oss själva vara så korkade att vi ska vara bättre mamma än den andre. Fine. Men att vi ska jämföra våra barn. Vår största välsignelse. Det är helt enkelt fel. Det är ju bara ren fakta att alla barn utveckals på olika sätt och i olika tempo. Tack och lov för det, annars hade det inte varit särskilt spännande. Om man visste att efter exakt 3 månader och 17 dagar lär sig bebisarna att vända på sig. Check! Nej det vore inte särskilt roligt. Kan vi inte ta oss tid att uppskatta småbarnsåren istället? Njut och lev i din bubbla. Det är fullständigt okej. Försök att inte hålla upp den där fasaden som jag kan känna av. Att känna ett misslyckande om barnet gråter bland andra människor. Barn har en egen vilja och gör precis hur de vill. 

 

Ja jag kan mal på i evighet om det här ämnet. Men jag avslutar här. Jag avslutar med att säga att jag sannerligen älskar att vara mamma. Det är den största gåvan jag någonsin fått och jag tycker faktsiskt att jag sköter mig väldigt bra. Jag ska från och med nu intala mig själv det och försöka att blåsa bort känslan av att uppfylla kraven för att komma med i mamma-os. Bertil ska fortsätta att överösas med kärlek - för då blir allt bra.